Som att halka på ett bananskal..

Varje dag  är en ny utmaning, men jag har bestämt mig för att klara av allt som kommer i min väg.
Ibland känns det som att jag har varit för säker på hur jag vill att mitt liv ska vara och detta är en väckarklocka som får mig att inse att man inte kan ta livet för givet.
Varje dag är en gåva inte en självklarhet..

Just nu är mitt liv en ända stor röra. Tur att jag har riktiga vänner som finns där för mig när jag har de kämpigt och tur att jag har Robert.

Jag vet inte vad jag ska göra..
Har fått ett erbjudande om att börja ett specialprogram på rehabcenter i Borås, men då innebär det att jag inte kommer kunna gå i skolan, men de kan jag ju i och för sig inte göra nu heller för att jag har så ont, så jag har egentligen inte så mycket att välja på.. Om jag börjar programmet så kommer jag behöva gå 5 dagar i veckan i ca 6 veckor, men är det vad som krävs för att jag ska må bra igen så är det det jag måste göra.
Även om det kanske innebär att jag inte kan gå klart skolan, kanske kan börja till hösten igen, men det känns inte kul att behöva lämna alla mina klasskompisar och gå i mina gamla fotspår och veta om att jag egentligen inte skulle gå i skolan då..
Vi får se vad det är för kurser som jag kommer missa till våren så får jag helt enkelt värdera vad som är viktigast och vad som känns bäst för mig.. Kanske inte kommer få någon examen, men jag kommer fortfarande få betyg i de kurser som jag gått..

Usch det är så himla jobbigt att tänka på det.. Har precis flyttat ihop men Emma också, känns inte så himla kul att säga till henne att jag kanske inte ens ska bo kvar..
Tycker synd om henne.. :(

Jag hoppas verkligen att specialprogrammet kommer hjälpa mig på fötter igen så jag slipper ha ont resten av mitt liv.. Men vi får väl se..

Puss Sara